du kan inte ha sett henne
ni vet ibland? ibland när man kommer in i en sån kostig period? ibland när man mår så konstigt? ibland när man bara känner konstiga känslor? ibland när humöret går som en berg & dalbana? ibland när man mår så extremt konstigt? kan inte förklara med riktiga ord och meningar.
En extremt konstig period jag inte kan ge en muntlig förklaring på, alla känslor, alla humör, alla människor, alla upp och nedgångar, allting på samma gång.
Du vaknar en morgon och känner stort obehag för framtiden, för kommnade dag, för kommande timmar, för kommande händelser. Du känner dig så jävla ensam, ensamheten som ekar så jävla högt när dina nära och kära sitter runtomkring dig från morgon till kväll och försöker hålla konversationerna igång för att just du inte ska försvinna därifrån. Du skriker så högt du kan åt alla som sitter där i cirklen där mittpunkten är du, ingneting händer, ingen reagerar, ingen gör något, ingen gör någonting alls. för att ingen hör dig. Du reser dig och går, men du har inte den blekaste aning om vart du är på väg. Motivationen försvinner, du vill inte vakna på morgonen, du vill inte gå upp ur sängen, du vill inte se någon eller något, du vill inte höra någon eller något, du vill inte veta något, du vill inte äta, du vill helt enkelt inte, din kropp vill inte samtidigt som ditt huvud ekar så högt att du måste. När du tvingas gå ur sängen tvingas du se glad ut, du blir tvingad till att vara glad, du blir tvingad till att äta mat, du blir tvingad till att vara glad, du blir tvingad till att höra av dig till dom närmsta som förväntar sig att du ska göra det, du blir tvingad till att svara på dina nära och kära som hör av sig till dig, som pratar med dig, som träffar dig. Du står där och försöker lyssna på dom, för ditt huvud säger att du ska göra det när det ända du egentligen vill är att skrika så högt att du exploderar. men det går ju inte, dom hör ju ändå inte dig. ibland tycker du att det är enkelt, att vara glad när du vaknar på morgonen, att det är enkelt att höra av dig, att det är enkelt att äta, att det är enkelt att göra det du har planerat på dagen. De dagar du vaknar och enkelt inte existerar, de dagar går du ändå upp, du spelar, du klarar än så länge att spela personen som försvinner mer och mer för varje dag.
21:51 29-03-16
ain't no saint
Jag har haft en grym helg, slutade vid 18 i fredags och sen tog jag det mest lungt och gick & la mig tidigt då jag var väldigt trött, var otroligt skönt att få komma hem och bara sova. I lördags var vi samlad familj hemma i ottohuset och åt massa gott samtidigt som vi firade dadi som fyllt år i veckan. Sen på kvällen stod det annat firande på chemat. Firade min fina vän som fyllt nitton och det firades såklart med alkohol mysiga människor och sedan utgång. hade en grymt bra kväll och jag hoppas min nitton åring är lika nöjd som jag.
sitter just nu hemma hos mig med allis som precis har lärt mig hur man skriver en (rapport?), whatever, hur man skriver en uppgift som den ska skrivas. bra va? sådär en månad innan jag slutar skolan. sjukt.
ävem att min dag började välidgt dålig, slutar den ändå bra. En måndag jag faktiskt kan säga att jag inte vill hoppa över.
pleasin
vill gömma mig under marken
ungefär så känner jag just nu. har ingen motivation till någonting alls. varken att vara vaken eller sova. hatar sånna här dagar. vill skrika och gråta men har absolut ingen jag kan ta ut min skit över och det gör saken ännu värre. varför kan man inte bara hoppa över sånna här dagar? varför existerar dom ens?
